Kurr sade bilen, men inte mer.
Hur gör man vardagen mer spännande?Jag tillexempel, glömde att stänga av bilradion sist vi åkte bil. Jag måste tillägga: Utanför vårat hus är det fri parkering över helgen, men över veckodagarna får man bara parkera två timmar med p-skiva. Alltså parkerade jag här utanför på lördag (glömde radion på) och gick in. Därför fick jag och Christian en spännande överraskning på söndag kväll, när vi skulle parkera om bilen. Jag försökte låsa upp, men det hände ingenting. Det var så lite batteri kvar, att inte ens centrallåset fungerade.
Hur gör vi nu, tänkte vi då. Vi hade inget annat val, utan lät bilen stå kvar på samma fläck. Och idag kom christians morfar och gav oss starthjälp. Vi försökte och försökte, men bilen startade inte. Bilen gav bara ifrån sig ett litet kurr. Vårt batteri är tydligen så slitet och uttömt, att det inte går att starta med hjälp av startkablar den här gången. Som tur är har christians morfar laddningsgrejer som han lånade ut till oss. Så nu måste vi bygga ur batteriet, och sätta det på laddning nere i källaren hos oss. Minst 24 timmar.
Och bilen står kvar där den står. Uttömd och ensam.
Och hittils har vi haft så himla tur! Kontrolltanten som alltid kilar runt i Angermunde, gör sin runda en gång om dagen normalt sett. Hon har alltid lyckats sätta en liten lapp på vår bil när vi parkerat fel. MEN, efter tre dagar stillastående har vi inte fått en enda lapp på rutan! Jag håller tummarna för att vi får stå ostört tills imorgon..
Ja. Så gör man vardagen mer spännande, eller i alla fall händelserik. Och även om det är hur dumt som helst, log jag lite. För då kom jag att tänka på hur det var med mammas bilar när vi var små, och hur många gånger vi sprungit igång Karmann Ghiorna, eller när Andreas kom och bogserade hem oss mitt i natten när bilen dött på väg hem från Gävle. Fina minnen :)
För det är ju en sådan gång man verkligen märker att det finns någon som alltid är beredd att ställa upp för en. Och att det finns någon som säger "Inga problem. Jag kommer." Och när man vet att det finns sådana människor, känns problemet inte lika stort.
Alltså jättetack till Christians Morfar, som (för andra gången) kom och hjälpte oss!
Tack och hej
